Har blivit så jävla poetisk på sistone. Skriver för ingen. Skriver för mig själv. Om livet. Om musiken. Om hembygden. Om kärleken. Om männen. Idag hyllar jag mina livets män. Männen som håller mig flytande när livet känns som värst. Männen som fyller min mage med fjärilar när jag är så lycklig att jag inte vart jag ska ta vägen. De vemodiga svenska männen. Männen med musiken. De som har svaret på alla livets själsliga frågor. Åh dessa fantastiska män!

 

"Håkan har svaren. Alla svaren. Om livet. Om smärtan. Om ovissheten och kärleken. Sårbarheten. Jocke Berg är Gud. Han får varenda nerv i mig att reagera. Trycker på alla knappar och har alla mystiska svar. Markus är ärligheten. Maria och jag. Världens vackraste par. Everybody hurts. Beskriver så perfekt uppväxten i småstaden. Komplexiteten. Alla dessa män. Jag är beroende av dem. Jag är beroende av musiken. De vet hur allt känns. Alla dessa svenska män. Musiken. Det är som plåster på alla själens sår. Beskriver så väl vad jag känner. Åh jag älskar de vemodiga svenska männen. De är genier! "Linnéa, vilken är din största drog i livet? MUSIK! Svenskt manligt vemod!" Jag fullkomligt, obegripligt, galet ÄLSKAR det! Musik är livet. Musiken har svar på alla livets frågor. Vem behöver Gud när man har musiken? Inte jag. Gud är ett påhitt. Jag tror på männen. De svenska vemodiga männen. De har svaret på mitt livs alla själsliga gåtor. Tack för musiken!"